Ernst Odowalsky fann genast att han sagt en dumhet, som lätt kunde tydas till hans nackdel. Han sade derför i det han räckte den svenske krigaren sin hand:
"Ni misstror mig, det ser jag på edra blickar, men jag försäkrar er heligt, att ni ej har den ringaste anledning dertill. Ni måste tro mig så mycket heldre då jag berättar eder, att kejsar Ferdinand och jag länge stått i spändt förhållande till hvarandra."
"Hur så", utbrast ryttmästaren och betraktade slottsherren med nyfikna blickar.
"Det är en enskild sak mellan kejsaren och mig", svarade Ernst Odowalsky undvikande, "och jag försäkrar er att den alls ingenting har att inverka på er ställning här. Men en annan sak oroar mig."
"Och det skulle vara?" sporde Fredrik Dahlspets, något snopen öfver att han ej fått sin nyfikenhet tillfredställd.
"Kom", utbrast Odowalsky och lade sin arm i den svenske krigarens. "Vi gå en smula åt sidan, ty om edra ryttare få höra något af hvad jag har att berätta eder, ska' det tilläfventyrs menligt inverka på deras hållning."
"Nu gör ni mig riktigt nyfiken", menade ryttmästaren under det han lät sig ledas från platsen.
"Jo", svarade Odowalsky när de väl kommit utom hörhåll för de arbetande ryttarne, "förhållandet är det att fältmarskalken Gallas varit synlig här i trakten."
"Gallas här", utbrast Fredrik Dahlspets och hoppade till. "Det är ej möjligt!"
"Jo, jag har det från säker källa."