Utledsen på den stora donaustadens nöjen skyndade Ernst Odowalsky, knappt tjugu år gammal, ut till Miltnitz, hvilket han lät inreda med furstlig prakt. Ingen enda vecka gick förbi utan gästabud och jagtpartier. Det pågående kriget tycktes icke det ringaste bekymra borgherren och hans efter förströelser jägtande umgängesvänner.
Men då kom en dag ett bud, som berättade att den tappre svenske fältherren Hans Kristoffer Königsmark var i antågande mot Prag med en krigsduglig protestantisk här.
Arnold Mayer var ensam hemma när detta budskap nådde hans öron.
Länge hade den gamle mannen invaggat sig i den föreställningen, att friden för alltid skulle trifvas i den lilla byn. Desto mera öfverraskad blef han för den skull af den ledsamma tidningen.
Det var en bonde från den närbelägna byn som förde detta ovälkomna budskap med sig. Till honom sade Arnold:
"Väl gläder det mig, såsom en trogen protestant, att befriarne närma sig våra trakter, men herre Gud hvilket elände ska' det inte bli när kriget flyttas hit."
Budbäraren skakade också sorgset på hufvudet då han svarade:
"Du har rätt, Arnold. Himlen bevare oss allesammans för krigets gräsliga olyckor."
Då Minnchen som för tillfället var borta, kom hem och fick höra omtalas ryktet om svenskarnes ankomst, sade hon till Arnold Mayers stora förvåning:
"Jag tycker ej som du, farfar. Mig gläder det att befriarne ändteligen komma hit."