Arnold Mayer gick ett par steg tillbaka och betraktade sondottern med högst besynnerliga blickar.
"Hvad är det du säger, flicka", utbrast han och tog sig om skägget. "Är du väl från vettet eftersom du önskar att kriget förflyttas till denna fredliga bygd?"
"Nej, farfar, nog har jag mitt sunda förstånd i behåll. Orsaken hvarför jag önskar att svenskarne måtte komma hit, är att jag då måtte kunna bli qvitt den efterhängsne borgherren på Miltnitz."
"Hvad för slag! Hvad är det du säger!" utropade Arnold Mayer under det färgen på hans friska anlete bleknade. "Har han återigen förföljt dig?"
"Ja, farfar. Just nu på hemvägen blef han mig varse i samma ögonblick som jag skyndade in i skogen. Han hade två af sine tjenare med sig. Desse satte efter mig, men som jag bättre känner till skogen lyckades jag att smyga mig undan. Men det är ingen säkerhet att vi ej få besök af honom i dag."
Denna Minnchens spådom slog likväl ej in. Både hon och farfadren fingo sofva lugnt. Men vid solens uppgång var den unga flickan också klädd.
"Hvarthän?" sporde Arnold Mayer förundrad och reste sig upp häftigt.
"Du vet, farfar, att det är moster Annchens födelsedag i morgon, och jag ville så gerna skänka henne några blommor. Det är det enda jag kan gifva henne", fortfor den vackra flickan och blickade sig vemodigt omkring. "Du vet också, farfar, att den stränge Odowalsky förbjudit hvem som helst af Miltnitz underlydande att taga sä mycket som en ros från den vackra trädgården. Gamla moster är ju också förtjust i blommor, och det skulle glädja henne om jag…"
"Bara du kan akta dig så att inte Ernst Odowalsky får syn på dig", afbröt Arnold Mayer.
"Var lugn, farfar. Om det kniper kan jag ju gömma mig hos moster
Annchen."