"Nå, så gå då i Guds namn, och lyckan vare med dig, mitt barn", sade den gamle vemodigt.
2.
På ömsom banade, ömsom obanade skogs- och bergvägar tågade Königsmark in i Böhmen. Den styrka han förde befälet öfver, var visserligen icke särdeles stor, men såsom en motvigt bestod den af idel bepröfvade krigare, hvilka under många år trotsat de största faror.
För att göra tåget så mycket lättare hade Königsmark delat sin här i tre större afdelningar. Desse utsände också hvar för sig flere mindre kårer för att noga rekognoscera terrängen.
För en af dessa ströfvande skaror, bestående af femtio handfaste ryttare, var den unge knappt tjugutreårige ryttmästaren Fredrik Dahlspets, anförare. Den unge ryttmästaren var en manligt vacker karl med äkta nordiska drag. Redan som mycket ung hade fadren, som var rytteriöfverste, satt in honom vid sin trupp, och vid Lützen, der öfverste Dahlspets föll, vann sonen kornettgraden. Derefter hade han utmärkt sig i hvarje drabbning, men, mest såsom kunskapare. Efter den lysande seger som Torstensson vann vid Breitenfeld 1642, blef Fredrik Dahlspets inför fronten af de ryttare han med vanlig tapperhet fört mot Piccolominis skaror, utnämnd till ryttmästare.
Den unge krigaren var icke vid särdeles godt lynne i de ögonblick vi nu göra hans bekantskap. Ofta mulnade hans blickar, och de af små mustacher prydda läpparne mumlade långa meningar.
Hvad var orsaken till denna dysterhet? Hade någon svartögd böhmisk flicka röfvat bort hans hjerta?
Sedan han en stund ridit för sig sjelf framför truppen, lystet spejande åt alla sidor lik en ung örn, vände han sig slutligen mot de efterföljande ryttarleden och ropade med hög stämma:
"Korporal Styf!"
I blinken red den kallade fram. Korporalen Nisse Styf var den styfvaste karlen vid hela truppen och hade äfven deraf erhållit sitt betecknande namn. Det syntes också på Nisses breda skuldror och höghvälfda tröst, att en mer än vanlig mensklig styrka bodde i denna jettekropp. Likasom Gustaf II Adolph var korporalen så stor, att han behöfde ovanligt starka hästar.