"Var lugn mitt barn. Straffet är nog inte långt borta äfven för honom."
Farfar och sondotter sutto derefter en stund tillsammans under tystnad.
Slutligen sade den förstnämnde:
"Men det var ju för innerligt väl att svenskarne kommo dig till hjelp.
Såg du hvem det var som befriade dig?"
"Ja, en ung och vacker karl efter hvad jag kunde se", inföll Minnchen under det en fin rodnad sprang upp på hennes kinder.
"Ja, sådant se ni fruntimmer aldra först på", skämtade gamle Arnold.
"Men då jag fått ögon att se med", inföll den unga flickan ännu mera brydd af farfadrens skämt, "så… så…"
"Så ska' du väl använda dem, menar du", afbröt Arnold Mayer och hötte skälmaktigt med ett finger. "Nå deri har du rätt, mitt barn. Gud gifve blott", fortfor han allvarsamt, "att befriarne stannade qvar i trakten. Jag har hört besynnerliga saker medan du var borta."
"Hvad då, farfar", utbrast Minnchen till hälften förskräckt.
"Jo, gamle Kasper från Miltnitz var här och berättade att de påfviske varit synlige här i närheten."
"Gud beskydde oss för dem", suckade den unga flickan och knäppte de små händerne öfver bröstet.