"En sådan skurk", utropade Arnold Mayer gnisslande med tänderne. "Om jag hade honom här, skulle jag mala sönder honom till gryn."
"Ja, det var ett förfärligt ögonblick då Nero låg öfver mig", svarade den unga flickan. "Jag trodde bestämdt att min sista stund var kommen."
"Och husbonden gjorde ej miner af att locka hunden till sig?"
"Nej! Han betraktade mig i stället med så vilda och hånfulla blickar, att jag… ja, jag kan ej säga hvad jag kände i dessa förfärliga ögonblick."
"Stackars min lilla flicka", sade Arnold Mayer och lade den ännu darrande sondottrens täcka hufvud vid sitt bröst, samt smekte hennes kinder och lockar. "Men du ser nu att det är sant hvad jag alltid sagt."
"Hvad då, farfar?" sporde Minnchen och blickade den gamle förtroendefullt i ögonen.
"Att Gud alltid håller sin allmaktshand beskyddande öfver dem, som städse vandra rätta vägar. Sanna du mina ord! Du ska' få se, att Odowalsky slutligen får den lön han förtjenat."
"Ja, det vore ej mer än rätt", inföll Minnchen. "Dock skulle jag önska den rödhårige Fuchs ett ännu värre straff."
"Hur så mitt barn?"
Sedan Minnchen derefter omtalat den hjertslitande scen hon varit vittne till vid Miltnitz, sade gamle Arnold Mayer: