Sedan han öfverlemnat sin rapport till Odowalsky skyndade han ned till sin bostad för att vidtaga de mått och steg, som voro af nöden i och för flykten. Dertill hörde i främsta rummet vapen. Slottsfogden hade en ganska stor samling deraf och var äfven väl förfaren i att handtera dem.
6.
Då Minnchen hemkom rusade hon hufvudstupa in i stugan liksom hade hon ännu varit förföljd af Odowalskys ilskne hund.
"Store Gud så du ser ut, mitt barn", utropade Arnold Mayer och sprang upp från stolen. "Hvad har händt?"
"Oh, om ni visste i hvilken dödlig ångest jag varit", svarade den unga flickan och sjönk till hälften medvetslös ned på soffan.
Arnold hemtade genast vatten och badade dermed Minnchens tinningar.
Inom kort återkom den unga flickan till fullkomligt medvetande igen.
Hon reste sig upp, for några ögonblick med händerne öfver pannan och
sade derefter:
"Ja, farfar; aldrig förut har jag varit i en mera dödlig ångest och i en större fara. Det hade lätt kunnat hända att du aldrig mera hade fått återse mig."
Och vid dessa ord slog hon sina armar kring farfadrens hals, och en ström af tårar lättade hennes bröst.
"Men, så tala då, kära barn", uppmanade Arnold Mayer. "Du vet inte hur orolig du gör mig."
Sedan Minnchen ännu några ögonblick hemtat sig omtalade hon sitt möte med Odowalsky, hvad han sagt henne och slutet på deras samtal.