"Nå då föra vi henne till Prag. Der ska' det inte bli svårt att dölja henne."
"Jag har ingen enda bekant der", svarade räfskinnet. "Jo, låt se! Jag har verkligen en bekant der, men nu är olyckan den, att jag alls inte vet hvar han bor."
"Åh, den saken reder sig nog", inföll pater Clemens. "Men nu har jag verkligen ingen tid mer att att vänta. Vid midnatt i morgon således."
"Ja."
De båda männen fortsatte derefter vägen ännu djupare ned till munkens fängelse. Med ängsliga blickar undersökte slottsfogden derefter golfvet både inom och utanför det lilla rummet för att se om spår efter besökande voro synliga.
"Nej", utbrast han slutligen med förnöjelse, "ingen har varit här under vår frånvaro."
"Godt, då kunna vi vara lugna", sade augustinermunken i det en djup suck af lättnad undslapp hans bröst.
Några minuter derefter satt han ånyo inlåst i sitt fängelse. Räfskinnet hade lagt för jernbommen och omsorgsfullt låst till med de nycklar, som han fått af Odowalsky, ty denne hade för längesedan låtit en vid tiden för denna berättelse afliden smed förfärdiga dubbla exemplar till alla dörrar i slottet.
Då slottsfogden skyndade samma väg till Odowalskys rum som han kommit derifrån gnuggade han förnöjd händerne under det han tänkte för sig sjelf:
"Ändteligen står jag vid mina önskningars mål. Ah, Minnchen! Länge har du gäckat mig, men snart ska' du hvila i mina armar! Men", fortfor han i sin tankegång efter några minuters eftersinnande, "hvad ska' vi göra med gamle Arnold Mayer om han sätter sig till motvärn? Bah, för den saken blir det alltid någon råd!"