"Ända sedan min födsel, fromme fader, och nu är jag fyratiotre år och några månader. Men omständigheter, hvilka jag nu ej har tid att omtala, ha gjort att jag varit tvungen att taga tjenst hos kättarne. Det har dock alltid lyckats mig att föra dem bakom ljuset, så att de ingen enda dag anat att jag hycklat och nu har…"
"Gud välsigne dig, min son", afbröt pater Clemens salvelsefullt och lade sina händer på räfskinnets hufvud. "Du har gjort en Gudi behaglig gerning och får nog en gång lönen derför. Men, är det nu inte tid att återvända till fängelset innan de svenske hundarne upptäcka förhållandet?"
"Genast, fromme fader", svarade slottsfogden, "men först ett par ord om ni tillåter."
"Tala, min son."
"Nå, mottag då en bekännelse. Den flicka, som min husbonde vill att vi gemensamt ska' röfva bort, har jag också ett godt öga till. Ja, jag älskar henne ända till ursinne", fortfor han och stampade i golfvet. "Ska' jag nu nödgas se henne i min husbondes armar, då blir jag galen."
"Var lugn, min son", inföll pater Clemens under det hans mörka ögon glimmade en sällsam eld. "Din husbonde är vår trosfiende, och mot dylika är det vår pligt att göra så mycket ondt vi kunna. Jag gifver dig härmed absolution för hvad du ärnar begå mot honom."
Ett glädjerop var nära att undslippa räfskinnets läppar.
"Nå, då ska' hon allt raka din näsa förbi", utbrast slottsfogden och knöt händerne våldsamt. "Men hvart ska' vi föra henne? Till den gamle vedhuggaren, såsom vi nämnde?"
"Det går inte an efter hvad som nu passerat", svarade pater Clemens. "Odowalsky ska' då lätt finna henne der, och detta går ju ej in i din plan, min son?"
"Nej, för den heliga jungfruns skull, inte dit! Inte dit!" ropade slottsfogden och slog afvärjande framför sig med händerne.