"Godt. Då ska' det nog inte bli svårt att tillryggalägga den, tror jag.
Men säg mig hur du fått reda på historien och gången."
"Genom den gamle trotjenaren, som lefde till dess han blef något öfver hundra år gammal. På sin dödsbädd omtalade han allt för mig och min nuvarande husbonde."
"Än kusken då? Är du säker på att ej också han omtalat förhållandet, så att flere veta det?"
"Ja, fullkomligt säker. Den sista veckan som gamle Odowalsky lefde blef kusken sjuk och dog tre dagar före sin husbonde."
"Nå, då ska' jag således vara fri i morgon natt", utbrast pater Clemens och gnuggade förnöjd händerne. "Må himmelens förbannelse träffa de…"
Han stannade förlägen midt i talet då han kom att tänka på att han framför sig hade en af dem, öfver hvilkas hufvud han ämnade utslunga sin förbannelse.
Men huru förvånad blef han icke då han hörde slottsfogden infalla:
"De protestantiske kättarne menar ni, fromme fader. Ja, måtte de bli förbannade i evighet. Ni ser på mig som om ni trodde att jag skämtar med hvad jag säger. Nej, ni ska' veta, fromme fader, att jag i hemlighet är tillgifven den katolska läran."
Munken hoppade ordentligt till då han utbrast:
"Nå, himmelen vare låfvad att jag ändteligen träffat på en hederlig menniska i detta ulfvabo. Hur länge har du varit katolik, min son?"