"Jaså", svarade augustinermunken kort och godt.
Utan att låtsa om detta korta och föga uppmuntrande svar fortsatte slottsfogden:
"En af min nuvarande husbondes förfäder, hvilken känner jag dock icke, var en mäkta lärd herre, som stod i stor gunst hos kejsaren. Han önskade dock helst att vara ensam och drog sig för den skull undan hit ned i detta rum, der han både sof och studerade. Derjemte befallde han alla sine tjenare att säga att han var bortrest då någon kom och sökte honom. Och det förunderligaste är att tjenarne trodde det."
"Hur så", menade pater Clemens nyfiken.
"Jo, den besynnerlige kärren gick tillväga på så sätt att han verkligen reste i öppen vagn ifrån slottet. Utkommen, i skogen lemnade han den och återvände i hemlighet till slottet genom en lönngång, som leder hit, och genom hvilken det också ska' lyckas oss att fly undan. Hans ende förtrogne voro kusken och den gamle trotjenaren. De buro derefter genom samma lönngång, som vi nyligen kommit, mat och dryck till honom och detta ibland under flere veckors tid."
"Det var en besynnerlig gubbe", utbrast pater Clemens, "men inte ser jag till någon lönngång ut i det fria."
"Jaså, inte! Se nu då", utbrast räfskinnet och tryckte på en knapp i väggen.
Genast vände sig ett par släthuggna stenar ljudlöst inåt, och mynningen af en kolmörk gång blef synlig.
"Är den lång?" sporde pater Clemens eftersinnande.
"Ah nej, knappt mer än tio alnar."