* * * * *
Då slottsfogden och augustinermunken kommo ut från den smala lönngång, som från andra sidan ledde ned till fängelsehålarne, stannade den först nämnde och sade:
"Vördige fader, vi ha ej ännu så brådtom. Jag skulle vilja tala några ord med er om det tillätes."
"Gerna", svarade munken, "men här är väl inte rätta platsen."
"Nej, men här", inföll räfskinnet och stötte upp en liten sidodörr. En kall och fuktig atmosfer slog emot de båda männen. Fuchs framtog genast sin blindlykta och gjorde tecken åt fader Clemens att stiga in.
Men när denne tvekade sade slottsfogden med öfvertygande stämma:
"Det är alls inte farligt der inne fastän der är kallt och otrefligt.
Vi behöfva ej heller vistas der så länge."
"Gå du förut, min son", uppmanade pater Clemens. "Jag kommer straxt efter."
Slottsfogden steg in och placerade den lilla lyktan, hvars sken nätt och jemt kunde upplysa rummet, på ett vid främre väggen stående bord. Sedan munken derefter också inkommit stängde Fuchs varsamt dörren och gaf pater Clemens ett tecken att taga plats, på stenbänken vid bordet.
"Ni må tro", sade han derefter, "att detta rum har sin intressanta historia."