För att med ens göra slut på det löje, som skulle förfölja honom kanske en längre tid, omtalade derpå korporalen orsaken till sitt vistande i nichen.
Ryttmästaren hörde uppmärksamt på den gamles berättelse. När den var slut sporde han:
"Kände du igen vandringsmannen?"
"Ja, nog tyckte jag att det var slottsfogden och den fängslade munken."
"Det ska' vi snart öfvertyga oss om", svarade Fredrik Dahlspets. Derpå befallde han korporalen att följa sig och skyndade ned till augustinermunkens fängelse.
"Nå", sade han då han återvände från fängelset, "ser du nu att din syn bedragit dig. Munken är ju qvar."
"Ja, det var det besynnerligaste jag varit med om", inföll Styf och gned sig i pannan. "Det var kanske bara satans funder alltsammans."
Ryttmästaren föresatte sig likväl att så fort som möjligt spörja Odowalsky om denna sak. När han träffade slottsherren gjorde han det också, men erhöll detta lugnt afgifna svar:
"Den gamle korporalen har drömt, det är säkert. Hur skulle munken kunna lemna sitt fängelse då vi ha' nycklarne både till dörren och till jernbommen."
Öfvertygad om att Nisse Styf sett i syne lemnade Fredrik Dahlspets
Odowalskys rum.