"Åh, det är mer än tillräckligt", svarade slottsfogden och betraktade girigt dukatrullen.
"Den, som du kommer att få om du uträttar ärendet till min belåtenhet, blir dubbelt så stor", utbrast Ernst Odowalsky, vänd till slottsfogden. "Men nu är det på tiden att ni, pater Clemens, återvänder till edert fängelse. Det skulle bli ett obehagligt streck i vår räkning om det upptäcktes att ni lemnat det samma."
Då slottsfogden och munken ville aflägsna sig samma väg som de kommit, hejdades de af Odowalsky.
"Gå genom lönngången", sade han och räckte slottsfogden en nyckel. "Du hittar vägen. Det anar mig att de svenske knektarne smyga omkring ute i gångarne, och då vore allt förloradt."
Då morgonsolen lyste in genom de små korridorfönstren, föllo hennes strålar på korporal Styfs i sömnen nickande hufvud. Den gamle knekten hade förgäfves kämpat mot denne farlige fiende.
Arg och rasande sprang han upp.
"Tänk om någon af posterne sett mig", utbrast han för sig sjelf. "Jo, det skulle vara vackert! Jag blir då till ett åtlöje för alla!"
Korporal Styf hade icke oroat sig utan skäl. En af ryttarne hade i daggryningen varseblifvit den gamle knekten der han satt och nickade. Historien kom snart ut bland manskapet, och alla undrade storligen hvad Styf hade att göra i nichen. Äfven Fredrik Dahlspets fick snart kunskap derom och frågade korporalen om ryktet var sant.
"Ja", svarade Nisse Styf, ty han kunde aldrig säga en osanning.
"Det var en besynnerlig sofplats", inföll ryttmästaren skrattande. "Jag gissar också att den var mindre beqväm."