"Det är ju svårt att ha en sådan der hosta", inföll pater Clemens till sitt yttre temligen likgiltig. "Jag brukar också ibland lida deraf men inte så svårt som er slottsfogde."
Hostan gaf slutligen med sig, och då fortfor Ernst Odowalsky enträget:
"Men det du gör, det måste du göra snart, kom ihåg det, Fuchs."
"Var lugn, herre. Redan i morgon natt ska' hon vara hos er på
Miltnitz."
"Nej, för himlens skull, för henne ej hit. Nog finnes det aflägsna byar dit man kan…"
"Nu har jag det", afbröt pater Clemens och knäppte med fingrarne. "Nu har jag det!"
"Ni vill väl inte föra henne till ett kloster heller", utbrast
Odowalsky och ryggade tillbaka.
"Nej, derpå kan ni vara säker. Långt inne i skogen, söder om slottet, har jag upptäckt en liten koja, bebodd af en vedhuggare och hans hustru. För guld ska' de nog taga emot flickan. Var bara lugn", fortfor munken under det han lutade sig ned mot golfvet och upptog ett litet papper, "jag svarar för att det ska' gå bra."
Utan att yttra ett ord gick Ernst Odowalsky fram till ett litet invid sängen stående rikt inlagdt skrin, tog derifrån en rulle dukater och lade den i munkens hand.
"Se der", sade han, "det räcker nog en god stund."