"Du är djerf i dina svar, munk. Dock angår det der ej mig. Jag är säker på att du är en spion åt de kejserlige. Nu får du ytterligare betänketid tills i morgon bittida. Talar du ej då sanning, så låter jag hissa vipp dig på spetsen af det höga tornet."
Då pater Clemens hörde dessa ord kände hans glädje knappt några gränser.
"I morgon ja", tänkte han för sig sjelf, "då är fogeln utflugen. Tag honom sedan den som kan."
Han ville derefter aflägsna sig, men ett dundrande "halt!" från ryttmästarens läppar tvang honom att stanna.
"Styf", sade ryttmästaren derefter, "hemta genast hit slottsfogden, men fort ska' det ske!"
Och innan pater Clemens hann tänka ut sin tanke stod Odowalsky, som korporalen träffat i en af slottets gångar, inne i rummet.
Fredrik Dahlspets var en man, som alltid gick rakt på saken med sina frågor och derför äfven fordrade ett bestämdt svar. Han sade derför så snart de första helsningarne voro öfver:
"Har ni ej något annat rum till fängelse åt munken?"
"Nej", svarade Odowalsky utan betänkande.
"Åhjo, drag er bättre till minnes. Ni känner slottet nogare än jag."