"Men hvarför duger ej det han nu har?"
"Det är ej nog starkt."
"Jo, herre", svarade Odowalsky, "det är tillräckligt säkert för tio fångar. Så mycket mera för en obeväpnad munk."
Den unge ryttmästaren var en god stund villrådig hur han skulle göra.
Under sina djupa funderingar gick han fram och tillbaka i rummet.
Detta oaktadt vågade dock icke Odowalsky och munken utbyta en enda blick, ty gubben Styf, som postade vid dörren, hade oaflåtligt sina ögon fästade på dem.
Slutligen afbröt ryttmästaren sin hastiga gång och befallde korporalen att åter nedföra fången.
"Till samma fängelse?" sporde korporalen.
"Ja, eftersom det inte finnes något säkrare, så… men skynda dig nu!"
7.
Den ödesdigra midnattstimmen hade inbrutit. Öfverallt i och omkring slottet rådde ett skenbart lugn. Genom de mörka korridorerne smög sig dock en man sakta ned till den underjordiska delen. Det var slottsfogden Fuchs, som nu skulle sätta sin plan i verkställighet.