Nära nog uppfödd på Miltnitz, hade han under långa år vant sig vid dess irrgångar, dem han kunde leta sig igenom äfven under den mörkaste natten.
Denna kännedom om lokalen kom honom nu väl till pass.
"Snart ska' jag nå mina önskningars mål", tänkte han för sig sjelf, "och snart ska' den trotsiga Minnchen vara min."
Men hur noga han än kände till belägenheten, var det likväl förenadt med ej så få besvärligheter att taga sig fram i de underjordiska hvalfven, der det ena hindret efter det andra stängde vägen eller gjorde den svår att beträda.
Många gånger var slottsfogden nära att slå sig förderfvad vid de fall han gjorde. Icke heller vågade han använda blindlyktan. Odowalsky hade strängeligen förbjudit honom att göra det.
Efter många kullerbyttor stod han ändteligen framför augustinermunkens fängelse. Innan han tog ifrån jernbommen lyssnade han dock en stund uppmärksamt efter om han ej skulle förnimma något ljud, som kunde häntyda på att han ej var ensam. Men öfverallt var det tyst som i grafven.
Med darrande händer grep han derefter tag i jernbommen, öppnade försigtigt låset och tog derefter lika försigtigt ifrån det tunga stängslet.
Han kunde tydligt höra hur hans hjerta bultade. Var han ensam? Skulle ej i nästa ögonblick svenske ryttare kasta sig öfver honom? Då vore han för alltid förlorad.
Men icke det minsta ljud hördes utom hans egen lätta andedrägt.
Med mera stadig hand öppnade han derefter dörren till augustinermunkens fängelse.