"Är det du, min son?" hördes en dämpad röst der inifrån.
"Ja, men för Guds skull tyst", svarade slottsfogden med hviskande stämma. "Är ni färdig, fromme fader?"
"Ja."
"Nå, så kom då. Ingen minut är att förlora."
Slottsfogden kände derefter hur en kall fuktig hand sträcktes emot honom. Det var munkens. Han grep den genast och drog med halft våld den andlige ut i gången.
Pater Clemens darrade som ett asplöf, och då han förnam hur Fuchs stängde igen dörren, samt lade jernbommen på sin förra plats började hans tänder att häftigt skallra mot hvarandra.
Det var tanken på att steget nu var oåterkalleligen taget som födde denna fruktan.
"För himmelens skull bemanna er", hviskade slottsfogden nästan lika förskräckt som munken, ty de emot hvarandra skallrande tänderne gåfvo genljud i den tomma gången.
I stället för svar började pater Clemens att frammumla en massa latinska böner.
"Tig", hväste slottsfogden och kramade munkens hand så våldsamt att dess egare nära nog uppgifvit ett anskri. "Vi måste vara så tysta som i grafven, annars ansvarar jag ej för att flykten ska' lyckas."