Med nästan öfvermenskliga ansträngningar lyckades det slutligen pater Clemens att betvinga sin fruktan. Utan att gifva ifrån sig ett enda ljud följde han slottsfogden.
Snart stodo de utan äfventyr i gamle Odowalskys hemliga arbetsrum. Då först vågade slottsfogden riktigt andas ut. Pater Clemens ville taga sig en kort hvila här, men dertill nekade Fuchs på det bestämdaste.
"Det vore nära nog detsamma som att upptäckas", sade han. "Medan vi äro i farten måste vi fullborda vår flykt."
"Men jag känner mig så medtagen", jemrade sig munken.
"Nå, så blif qvar då", inföll slottsfogden harmfullt. "Jag går ensam, jag."
Och med dessa ord närmade han sig den vägg, der nyckeln till lönngången befann sig.
"Nej, nej! jag går med", utbrast pater Clemens och rätade på sig. "Men du kan väl ej undra på att jag känner mig medtagen då jag ej på två hela dygn kunnat sofva för bara ängslans skull."
"Nej, det är visst inte underligt", inföll slottsfogden, "men vid tillfällen sådana som dessa måste man göra våld på sig sjelf. Är ni färdig nu?"
"Ja min son."
"Se här, tag denna dolk och denna pistol. Den är laddad."