"Hvad ska' jag göra med dem?"
"Försvara er naturligtvis ifall någon fara hotar."
Pater Clemens var i själ och hjerta en af de fegaste personer man kunde uppleta. Han kunde ej heller påminna sig när han sednast ens hade ett vapen i sin hand. Sedan han en stund betraktat den långa skarpslipade dolken, ty inne i detta rum vågade slottsfogden taga fram blindlyktan, sade han:
"Min son, det är bäst att du tager dem tillbaka. Du är van vid att handtera dem och kan derför bättre försvara oss."
Slottsfogden var icke heller af naturen särdeles modig. Men nu tyckte han dock att det gick för långt. Munkens drägt afhöll honom dock ifrån att utfara i så hårda ordalag han önskade. Dock kunde han ej afhålla sig ifrån att hånfullt utbrista:
"Nåväl, vördige fader, jag ska' gerna taga vapnen tillbaka, men er sjelf får ni i alla händelser försvara. Skulle det komma till strid så har jag nog med att reda mig sjelf."
Då han efter detta tal utsträckte handen för att återtaga vapnen, ångrade sig pater Clemens och sade:
"Jag inser nu att det är klokast att jag behåller dem sjelf. Men för att säga dig sanningen, min son, så kan jag ej påminna mig när jag sist handterade dylika. Jag tror att jag glömt bort hur de ska' användas."
Oaktadt den mindre behagliga ställning, i hvilken de båda flyktingarne befunno sig kunde dock ej slottsfogden underlåta att en smula draga på munnen åt munkens okunnighet.
"Nåväl, fromme fader", sade han derefter. "Se efter hur jag gör, så kanske att ni sedan kommer ihåg det."