Då han med dessa ord spände hanen på pistolen hoppade pater Clemens några steg åt sidan.
"Akta dig", utbrast han med högre stämma än som rådligt var, "den kan brinna…"
Med en snabb rörelse lade slottsfogden sin lediga hand öfver augustinermunkens läppar.
"Olycklige", hväste han fram. "Med edert vanvettiga och dumma rop har ni ledt ryttarne på våra spår. Jag hör deras steg der ute. Fort in i gången!"
Med dessa ord tryckte han på knappen. De flata stenarne vände sig hastigt.
"In nu", fortfor han och tog pater Clemens häftigt i armen. "Endast några minuter till och vi äro förlorade!"
Han hade sagt sannt. Knappt hade han och munken kommit in i lönngången och stenarne återtagit sin fordna plats, förrän dörren till gamle Odowalskys hemliga arbetsrum rycktes upp.
Det lilla rummet upplystes af skenet från tvenne facklor.
"Jag tyckte bestämdt att jag hörde en mensklig röst här inne", sade ryttmästaren och såg sig nyfiket omkring.
"Ja, så tyckte äfven jag", inföll korporal Styf.