Hvar och en af de fyra ryttare, som medföljde, påstod också att han med säkerhet hört en människoröst.
Det lilla rummet underkastades derefter en grundlig undersökning. Resultatet deraf blef, såsom vi veta, att ingen mensklig varelse påträffades.
"Nå, då ska' vi väl se efter hur den fromme munken har det", utbrast ryttmästaren. "Visa vägen du, Styf."
Att söka beskrifva Fredrik Dahlspets' harm och förbittring då han fann munkens fängelse tomt skulle vara fåfängt. Han spillde likväl ej nu många ord utan befallde i stället korporalen att vid dagens inbrott företaga en rekognoscering omkring Miltnitz för att söka få tag i flyktingen. Under nattens lopp skulle dock hela slottet noga undersökas.
Äfven denna undersökning gaf samma resultat som den i det lilla rummet.
"Jag kan inte förstå det på annat sätt än att här måtte finnas en massa lönngångar", mumlade då ryttmästaren för sig sjelf. "Sådana nästen som detta äro ej bygda till annat än karnaljeri."
* * * * *
"Nu måste vi skynda om lifvet är oss kärt", utbrast slottsfogden då gången väl blifvit stängd efter dem. "Utan tvifvel kommer slottet att undersökas, och vi måste vara utanför dess murar innan undersökningen slutar. Mod nu, fromme fader!"
Denna uppmaning behöfde slottsfogden ej gifva en gång till. Farans närhet och tanken på att han genom sin otillständiga rädsla nära nog gjort flykten om intet, uträttade mera än alla förmaningar.
"Gå du bara framåt, min son, och låt mig få hålla i din ena hand, så lofvar jag dig att ej låta dig höra ett enda ljud."