Och pater Clemens höll ord oaktadt han flere gånger snafvade och stötte sig rätt kännbart. Icke det minsta ljud kom öfver hans läppar.
Lönngången var, såsom förut är nämndt, icke särdeles lång. Men derigenom att den på många år ej varit begagnad hade stenar lossnat från taket och försvårade gåendet der.
Efter något mer än en qvarts timme stodo flyktingarne ändteligen vid gångens andra ända. Slottsfogden stötte häftigt till den der befintliga dörren. Den gaf genast vika, och snart stodo de ute i friska luften.
Samtidigt utstötte de hvar sin djupa suck af lättnad. Flyktens värsta del var nu fullbordad. Utan att gifva sig lång tid skyndade de med snabba steg bort åt det håll, der Arnold Mayers hem var beläget.
Nu kunde slottsfogden med ännu större säkerhet hoppas att lyckan skulle stå honom bi. Han gladde sig också deråt, och som det alltid kännes behagligare att för en annan få yppa sina känslor, vare sig att de äro glada eller sorgliga, så gjorde han det äfven nu för pater Clemens.
"Men bara vi ej stöta på motstånd der borta", inföll augustinermunken med en viss ängslan.
"Nej var bara lugn. Dessutom ska' ni fromme fader, ej behöfva deltaga i bortförandet, endast ni vill hålla vakt och varsko mig ifall något misstänkt skulle synas."
Detta gick munken beredvilligt in på, och vandringen fortsattes.
Efter en, såsom pater Clemens tyckte, nästan ändlös vandring öfver åkrar och ängar stannade slutligen Fuchs.
"Om jag ej misstager mig, så ä' vi nu framme", hviskade han.