Det dröjde mer än en timme innan Arnold Mayer vaknade. Icke utan möda reste han sig upp och såg sig omkring. I de första ögonblicken kom han ej ihåg hvad som tilldragit sig så kort förut.
Men då han fick sigte på blodpölen bredvid sig och desslikes märkte att sängen var tom, stod hela den förfärliga scenen klar för honom.
"Store Gud, hvilket förskräckligt olycksöde väntar min stackars flicka", utbrast han och kröp på händer och fötter in i det andra rummet, der han efter mycket sökande fick tag i en linnetrasa. Med denna förband han såret sä godt han kunde. Efter en stund afstannade också blodflödet, men den gamle var ännu så matt, att han knappt kunde gå öfver golfvet.
Fram på förmiddagen gick en af grannarne förbi hans gård och märkte den utslagna rutan.
"Så-å, har gamle Arnold haft påhelsning af tjufvar i natt", mumlade grannen för sig sjelf. "Jag måste se efter."
Då han kom fram till fönstret och fick syn på blodpölen tog han i förskräckelsen ett steg baklänges och utropade:
"Hvad i Herrans namn har händt?"
Arnold Mayer, som låg på soffan i det andra rummet, hörde detta utrop och kände igen rösten.
"Granne Sebastian", sade han derför med matt stämma, "kom in så ska' jag berätta dig allt. Men jag är för svag att sjelf öppna dörren åt dig, så att du måste gå genom fönstret, samma väg som den eländige qvinnoröfvaren tog."
Sebastian, Arnold Mayers närmaste granne, stod snart framför den lilla soffan. Då han fick syn på Arnolds dödsbleka ansigte utropade han under det han förskräckt slog båda händeme tillsammans: