"Du har då varit i strid kanske?"
"Ja. Ni kan nu se, vördige fader om ni vill kasta en blick in i rummet, hvad en dolk tjenar till."
Ett kort och hest skratt beledsagade dessa slottsfogdens ord.
"Godt", svarade munken. "Det är ändock en tröst att veta att det finnes en kättare mindre här i verlden. Gud ska' nog belöna dig derför, min son!"
"Derom få vi tala sedan", utbrast slottsfogden. "Nu till Prag det fortaste vi kunna, ty länge torde det ej dröja förrän vi ha de svenske ryttarne från slottet hack i häl efter oss!"
"Tror du det", menade pater Clemens förskräckt.
"Ja, lika säkert som en själamessa öfver en rik man."
Dessa ord satte fötter under augustinermunken. Sedan Minnchen blifvit inburen i skogen och återväckt till sans, tvangs hon genom att hotas med en grym död att till fots följa de båda röfvarne.
Den unga flickan, som var okunnig om striden mellan farfadren och slottsfogden, följde stillatigande med. För sig sjelf tänkte hon dock:
"När farfar vaknar och får se hvad som tilldragit sig ska' han nog skynda till slottet och anropa svenskarne om hjelp."