Arnold Mayer måtte ha kunnat läsa dessa slottsfogdens tankar, ty ögonblickligen hade han fattat sitt beslut. Han förtröstade också derpå att Fuchs, hindrad af sin börda, icke skulle kunna vara nog snabb i vändningarne.
Slottsfogden kände också hur senorne i den arm med hvilken han var tvungen att stödja Minnchen, allt mer och mer slappades. Han önskade derför att Arnold Mayer icke skulle dröja länge med anfallet.
Detta lät ej heller vänta länge på sig. Under upphäfvande af höga rop för att om möjligt väcka någons uppmärksamhet, störtade gamle Arnold fram mot slottsfogden.
Den grofva knölpåken sväfvade redan hotande öfver qvinnoröfvarens hufvud. Ögonblicket var kritiskt för honom. Så som han nu uppehöll Minnchen med venstra armen var hon honom till det största besvär.
Han lät henne derför falla till golfvet, kastade sig med ett häftigt språng åt sidan och rusade på den på detta anfall helt och hållet oförberedde Arnold Mayer.
Denne var ej heller nog vig att undvika den stöt som räfskinnet riktade mot honom. Den hvassa dolken trängde djupt in i gubbens venstra öfverarm.
Gamle Arnold sjönk pustande ned till golfvet. Väl försökte han att åter resa sig, men smärtan och blodförlusten gjorde att han ånyo dignade ned och förlorade sansen.
Utan att dröja längre upplyfte slottsfogden åter den afdånade Minnchen på sina armar och närmade sig fönstret. Då lät han höra den aftalade hvisslingen, och lång tid hade ej gått till ända förrän pater Clemens infann sig.
"Nå, hur har det gått", hviskade augustinermunken längtansfullt.
"Efter vår önskan, men se här, tag emot henne. Jag orkar knappt bära henne längre."