Slottsfogden var nu i verkligheten i större fara än han någonsin förut varit, ty gubben Arnold egde ovanliga krafter för sin höga ålder. Den uppretade sinnesstämning, i hvilken han befann sig, bidrog också till att mångdubbla hans styrka.
Det var en dyster scen, som nu tedde sig i det lilla rummet. Vid fönstret stod räfskinnet med den nästan sanslösa Minnchen i sina armar. Midt på golfvet stod Arnold Mayer hotande och färdig att med det enda vapen han nu hade till hands, kasta sig öfver den fräcke qvinnoröfvaren, och öfver denna tafla kastade den lilla lyktan ett fladdrande fantastiskt skimmer, som lät de handlande personerne framträda i en högst egendomlig dager.
"Tillbaka, gubbe, annars skjuter jag", hväste slottsfogden och gjorde en hotande rörelse mot den plats, der han hade pistolen.
"Så mycket bättre", utbrast gubben Arnold. "Hela byn ska' då komma i rörelse och…"
Han fullbordade icke meningen utan tog ytterligare ett par steg fram mot qvinnoröfvaren.
Slottsfogden insåg att Arnold Mayer hade rätt. Han måste göra så litet buller som möjligt för att ej sjelf råka illa ut.
Men på en gång ändrade Arnold Mayer taktik. Han lät knölpåken sjunka och sade i bedjande ton:
"Gif mig min sondotter tillbaka, och du ska' alltid…"
"Tala inte derom", afbröt slottsfogden och drog med ena handen omärkligt ut den långa skarpslipade dolken. För sig sjelf tänkte han derefter:
"När jag rätt tänker på saken, så är det aldra bäst att först som sist göra sig af med gubben. Han kommer annars att alltid falla mig besvärlig."