Han skyndade således fram till fönstret. I häftigheten stötte han mot en stol, så att den föll omkull med stort buller.
En förfärlig ed sväfvade på slottsfogdens lappar då han samtidigt förnam att någon rörde sig i rummet näst intill.
Det var gamle Arnold, som vaknade. Han reste sig upp i sängen…
"Hvad kunde det vara", mumlade han för sig sjelf. "Ah, det är kanske tjufvar. Jag måste se efter."
Han hade också rätt, såsom vi veta. Det var verkligen en tjuf, men icke en af det slag som han menade.
Hastigt kastade han på sig de nödvändigaste kläderne, tände en lykta och beväpnade sig med en duktig knölpåk.
Så rustad öppnade han varsamt dörren och trädde in i Minnchens rum. Det kalla draget från fönstret kom honom att i första ögonblicket studsa tillbaka.
Men, huru skildra den förskräckelse, som bemäktigade sig honom då lyktskenet föll på gruppen framme vid fönstret! I förstone trodde han att allt endast var en synvilla, men genom att kasta en blick på den tomma sängen blef han genast öfvertygad om att så icke var förhållandet utan att allt var en grym verklighet.
Han igenkände också genast slottsfogden på Miltnitz.
"Ha, din skurk", utbrast han och störtade fram med knölpåken höjd öfver sitt hufvud sedan han först nedsatt lyktan på en stol. "Inte nog med att du pinar dem du har under dig, äfven öfver andra söker du att draga olycka! Släpp genast flickan, annars krossar jag din skalle som ett nötskal!"