Med dessa ord lade han en tjock oljad duk mot rutan och tryckte till.
Det djerfva försöket lyckades. Icke det minsta ljud förnams.
"Nu fort in", tänkte han. "Den kyliga vinden ska' kanske väcka henne, och då är det för sent."
Som det lilla fönstret ej låg särdeles högt från marken var det utan nämnvärd svårighet som slottsfogden kunde praktisera sig in i rummet. Han hade varit der inne ett par gånger förut och då i friarärenden och visste alltså hvar sängen var belägen.
Snart var han framme vid den. Med ena handen trefvade han sakta efter Minnchens hufvud och snart fick han reda på detsamma. Att kasta en tjock näsduk öfver hennes mun och sedan knyta den hårdt bak i nacken var ett ögonblicks verk. Derpå upplyfte han den stackars flickan på sina kraftiga armar och lagade så att hon ej med sina händer kunde komma åt näsduken.
Minnchens förskräckelse då hon uppvaknade kan lättare tänkas än beskrifvas. Hennes första rörelse var naturligtvis att befria sig ifrån näsduken. Men då hon märkte att detta ej skulle lyckas, försökte hon att med anlitande af alla sina krafter göra sig lös.
"Stilla", hväste i detta ögonblick slottsfogden. "Gör du om dessa försök så har du dolken genast i ditt hjerta!"
Minnchen kände igen denna röst, och hon var nära att svimma af förskräckelse. Slottsfogden på Miltnitz hade alltid utgjort hennes fasa, och då han en gång friat till henne hade hon flytt sin kos alldeles som en skrämd hind.
Fuchs hade endast tanke för att så fort som möjligt komma derifrån. Han närmade sig derför fönstret med all den skyndsamhet han i dessa ögonblick förmådde utveckla.
Nu ångrade han ännu mera att han icke tillsagt pater Clemens att passa på vid fönstret och taga emot den unga flickan, men nu var det för sent att reparera felet, ty den största möjliga skyndsamhet var af nöden.
Minnchen var icke heller någon lätt börda och slottsfogdens krafter långt ifrån öfvermenskliga. I dessa ögonblick ansträngde han sig likväl så mycket han förmådde, ty att nu släppa bytet kunde naturligtvis ej komma i fråga.