Ännu en gång stod hon vid dörren till farfadrens kammare, men ändock trädde hon ej in dit.
Men slutligen gick det med henne som det alltid plägar gå med den, som är marterad af en gnagande oro. Oron sjelf manar sömnen. Då Minnchen för andra gången kastade sig på sängen dröjde det icke länge, förrän hennes ögonlock slöto sig.
"Gode Gud, beskydda mig", bad hon ur djupet af sitt rena oskuldsfulla hjerta, "och beskydda äfven farfar."
Längre kom hon icke i sin bön. Ögonlocken blefvo tunga som bly, och snart förkunnade den lätta andedrägten att hon sof.
* * * * *
Med smygande steg närmade sig räfskinnet det lilla fönstret på
Minnchens kammare, samt lade örat intill rutan.
"Hon sofver", mumlade han för sig sjelf. "Godt det är just så som jag vill ha det. Men, om gubben Arnold vaknar… det var bestämdt dumt af mig att jag lemnade munken der borta. Det är så godt att jag hemtar hit honom. Nej, nej, den fege stackaren ska' bara förderfva allt för mig. Jag uträttar sjelf min egen sak bäst."
Innan han skred till utförande af sitt beslut gjorde han ett slag omkring boningshuset för att öfvertyga sig om att ingen spionerade på honom.
Nöjd med sin undersökning skyndade han derefter tillbaka till det lilla fönstret. Här stannade han ännu några minuter obeslutsam. Det var alldeles som om en inre röst varnande hållit honom tillbaka.
"Bah", tänkte han straxt derpå, "jag är väl ingen munk eller en blödig qvinna eller ett barn. Framåt! Försöker man inte så kan man ej heller ha hopp om att vinna något."