"Det vet jag nog, farfar, men ändå så…"
"Inte något pjåsk längre nu", afbröt gubben Arnold en smula harmsen. "Du är ju stora flickan och borde kunna ha så pass mycket förstånd att du försökte sjelf resonnera bort dina dumma föreställningar."
Utan att vidare plåga gubben Arnold med sina griller tog hon "god natt" och gick in i sitt rum.
Men här påkom henne ängslan ännu mera. Flere gånger skyndade hon fram till dörren för att väcka farfadren, som redan somnat, men hvarje gång drog hon sig tillbaka.
"Bah, det är nog endast ett foster af en uppjagad inbillning såsom farfar säger", utbrast hon för sig sjelf. "Jag ska' visa honom att jag kan vara modig."
Efter denna hjeltemodiga föresats började hon att kläda af sig. Men hon hade icke hunnit mer än till hälften då hennes ångest ånyo tilltog och nu i ännu högre grad.
Åter skyndade hon fram till dörren. Handen låg redan på klinkan.
"Nej", sade hon ånyo, "farfar sofver så godt att det vore synd att väcka honom för en kanske inbillad fara. Men jag tror att jag ska' lägga mig med kläderna på mig. I morgon skrattar kanske farfar åt mig, men det gör ingenting."
Hon kastade sig derefter, halfklädd som hon var på sängen och försökte att sofva. Omöjligt. Ingen blund fick hon i sina ögon. Oroligt låg hon och vände sig på alla kanter, men sömnen ville ändock ej infinna sig.
Hon gick fram till fönstret och såg utåt. Endast mörkret mötte hennes blickar. Hon började derefter att varsamt gå några slag öfver golfvet men oron vek detta oaktadt ej bort ifrån henne.