"Det förefaller mig alltid som om en större olycka skulle stå för dörren."
"Ja, så tycker man alltid när man är i en sådan der spänning. Men lyd du mitt råd. Försök att slå alla dumma griller ur dina tankar och…"
"Jag har nog försökt det må du tro, farfar, men det lyckas icke alltid."
"Hm, hm. Hur länge har du varit så der orolig?"
"Ända sedan i morgse."
"Jaså, inte längre."
"Inte längre! Jag tycker det är nog att först behöfva gå och ängslas och sedan ej få sofva när man så väl behöfver det."
"Det kan du allt ha rätt i, min flicka. Nå hur yttrar sig din räddhåga?"
"Det kan jag alls inte redogöra för."
"Nå, det var en annan sak. Men då är det ju helt enkelt omöjligt för mig att bringa dig någon tröst. Du vet ju likväl att du ej behöfver frukta för något så länge du har mig i din närhet."