"Ja", sade räfskinnet skrattande, "vi ha henne ännu tillsammans.
Lottningen får sedan afgöra hvem hon skall tillhöra."
En våldsam snyftning från bänken kom slottsfogden att för ett par minuter vända sig ditåt.
"Ha, ha, ha", skrattade Margit. "Det der var ena lustiga kurrar. Ja, varen lugne, jag ska' nog bevara henne åt er. Ha, ha, ha!"
Några minuter derefter var Minnchen innestängd i den lilla kammaren, mera liknande en smutsig skrubb. En eländig säng, som i hvarje ögonblick hotade att falla i småbitar, var den enda möbel, som fanns der.
* * * * *
Natten sänkte sig öfver den stora staden, tummelplatsen för så många goda känslor och onda lidelser. På gatorne var det tyst; knappt någon vandrare syntes genomströfva dem.
Af detta lugn framgick tydligt att den svenska styrkans ankomst var helt och hållet okänd för innevånarne i Böhmens hufvudstad. Så var också rätta förhållandet.
På den trånga, smutsiga och krokiga gata, vid hvilken Margits eländiga kyffe var beläget, syntes dock en ensam vandrare, väl insvept i en fotsid kappa.
Denne man var pater Clemens.
Hunnen fram till kyffet klappade han tre slag på det otvättade fönstret. En gardin, som säkerligen ej på åratal gjort bekantskap med vatten, drogs åt sidan, och den gamla hexans ansigte tittade ut.