"Nej, fromme fader, den står gerna till er tjenst, nu som fordom."
"Tack, Margit", svarade munken. "Jag vill åter ha den, men inte för min egen skull."
"För hvems då?" utbrast den tandlösa käringen och grinade illparigt.
"Ah, du tyckes förstå det!"
"Jo jo men, gamla Margit är nog så gammal, att hon begriper hvad som menas när en karl säger så. Hvar har ni dufvan, fromme fader?"
Pater Clemens öppnade yttre dörren och vinkade åt Fuchs. Denne nära nog släpade den förskräckta Minnchen in i stugan.
"Nå ja, jag måste tillstå att ni har en god smak, fromme fader", inföll
Margit hånande. "Dufvan är mycket vacker."
Minnchen hade under tiden sjunkit ned på en grof bänk och gömt ansigtet i händerne. Hennes afsky för hvad hon hörde kände inga gränser.
"Jo", sade pater Clemens och stack ett par guldmynt i Margits hand, "nu är det så, att du gömmer den der dufvan åt oss."
"Åt er", utbrast den gamla hexan med verklig förvåning. "Åt er?"