Då Königsmark efter en dags vistelse på Miltnitz företog en rekognoscering i riktning mot Prag anhöll Odowalsky om att få medfölja. Han kände ju till trakten och kunde blifva till ej så liten nytta.
Denna begäran bifölls. På hemvägen förde Odowalsky listigt nog den svenska truppen genom den skog, der vedhuggarens koja var belägen. Den påträffades snart.
Königsmark, som var törstig, gjorde halt och steg, åtföljd af Odowalsky, in i stugan, der endast gumman var hemma. Slottsegaren såg genast att här icke fanns den ringaste skymt af Minnchen. Han lyckades dessutom att under några ögonblick få tala ostörd med vedhuggarens hustru, och erhöll nu bekräftelse på, att någon ung flicka aldrig blifvit lenmad i hennes vård.
Odowalskys raseri kände knappast några gränser. Han måste dock lägga band på sina känslor för att ej förråda sig.
Hemkommen inneslöt han sig genast i sitt rum för att öfverlägga med sig sjelf om hvad som nu borde göras.
10.
Det var till ett af de uslaste kyffen i den pragska stadsdelen Lilla Sidan som Minnchen blifvit förd. Huset, som knappt mera höll ihop, var beläget icke långt ifrån den venstra vallen, och beboddes af en gammal tandlös, men så mycket mera hvassnäst qvinna, hvilkens födkrok Gud allena hade reda på.
Pater Clemens tycktes vara ganska väl bekant med den gamla hexan, ty knappast hade han visat sitt ansigte i dörren förrän gumman utropade:
"Nå, du store himmelens Gud, och jag som trodde att jag aldrig mer skulle få återse er, fromme fader!"
"Pax tecum", utbrast pater Clemens salvelsefullt och utsträckte sina händer öfver den fula hexan. Och han fortfor derefter: "Du har väl ingen i din lilla kammare?"