I samma ögonblick instörtade korporal Styf.
"Ledsaga honom till sitt rum", befallde ryttmästaren kort och pekade på Odowalsky. "Ställ sedan två ryttare på vakt derutanför. Om han försöker att tränga sig ut, så ha de min befallning att ögonblickligen skjuta ned honom."
"Hvad! Jag är således en fånge i mitt eget slott", utbrast Odowalsky och tog ett par steg tillbaka.
"Ja, ända till dess sanningen kryper ur er. Marsch nu!"
Ryttmästarens barska befallning åtlyddes genast. Vid utgåendet kastade
Odowalsky en lång och harmfull blick på Fredrik Dahlspets. Han mumlade
också några korta meningar mellan tänderne, men hur mycket korporal
Styf än bemödade sig om att uppfånga dem, så lyckades det honom ej.
På eftermiddagen anlände förtruppen af den königsmarkska hären till Miltnitz. Sedan Fredrik Dahlspets afgifvit sin berättelse om tillståndet på slottet och fått uppbära mycken tacksägelse af sin förman, sade denne:
"Det lyster mig att få tala med den der Odowalsky. Kanske att vi kunna använda honom."
Mötet mellan Königsmark och slottsherren varade länge. När de ändtligen skiljdes åt var Odowalsky fri. Straxt derefter mötte han Fredrik Dahlspets nere på gården.
"Ni ser nu att det finnes en, som råder öfver er", utbrast han hånfullt. "Ni kan tacka mig för att ej ni sitter som fånge i mitt ställe."
"Ja, jag ska' tacka er en annan gång och på ett sätt som ni minst önskar", svarade ryttmästaren och vände Odowalsky föraktligt ryggen.