"Nej!"
"Inte heller att en ung flicka blifvit bortröfvad derifrån?"
"Nej!"
"Och hennes gamle farfar nära nog mördad?"
Vid denna sista fråga kände Odowalsky ett häftigt stygn i sitt hjerta.
Han qväfde dock genast den blödiga känslan och svarade som tillförne:
"Nej!"
"Nå, nå", menade ryttmästaren efter en stunds funderande, "jag får nog reda på sammanhanget då jag kommer till Prag, dit eder slottsfogde flytt undan med sitt rof."
Detta sista antagande tog Fredrik Dahlspets alldeles af sig sjelf. Då han uttalade det stod han med ryggen vänd emot Odowalsky och kunde således ej se hvad det gjorde för intryck på honom.
"Till Prag", tänkte denne för sig sjelf och bet våldsamt läpparne tillhopa. "Detta var ju ej enligt vår öfverenskommelse. Men, om de behållit flickan för sig sjelfve! Förbannelse!"
Längre kom han ej i sin tankegång. Ryttmästaren vände sig i detsamma häftigt om och lät höra en skarp hvissling.