"Nå, då ska' jag förklara det för dig. Du är en kätterska, och en sådan släpper en katolik ej så lätt ifrån sig."
"O, min Gud, i hvilken olycka har jag ej råkat", jemrade sig den unga flickan.
"Olycka! Säg snarare lycka, ty jag vill rädda din själ ur djefvulens klor."
"Bort, bort", ropade Minnchen och samlade hela sin styrka. "Rör ej vid mig. Haf misskund!"
"Du måste bli min", hväste pater Clemens och slingrade sina armar kring den unga flickans midja.
"Bort, annars ropar jag på hjelp!"
"Ropa du, ingen ska' höra dig. Gamla Margit är stendöf i sådana ögonblick som dessa. Ha, ha, ha!"
Det förskräckliga öde, som väntade den unga flickan fördubblade hennes styrka. Samlande alla sina krafter stötte hon den illistige munken så våldsamt för bröstet, att han tumlade baklänges.
Med ett djerft språng stod hon derefter på golfvet och ilade fram till
dörren. Den var stängd utanför. I samma ögonblick hörde den förskrämda
Minnchen ett rått hånskratt utifrån det yttre rummet. Hon igenkände
Margits röst.
Nu grep henne förtvinan, och hon störtade mot fönstret. Men i samma ögonblick var också pater Clemens på benen. Rytande som ett vilddjur störtade han öfver den unga flickan. Hon syntes i dessa ögonblick förlorad.