I närheten af nämnde näringsställe låg ett vackert tvåvåningshus tillhörigt mästerskräddaren Hans Wippenbach, ålderman för sitt skrå. Den vördnadsvärde mästaren åtnjöt allas aktning och var äfven förtjent af den. Hvad som också bidrog till att höja hans anseende och äfven i viss mån sprida glans öfver hans födelsestad, var att Hans Wippenbach var en fulländad mästersångare, som tre gånger vunnit första priset i Nürnberg, dit han begifvit sig på besök till der boende slägtingar. Och äfven nu, på gamla dagar, kunde "mäster Hans", såsom han vanligtvis benämdes, sjunga vackra saker om ett uppgifvet ämne. Dermed brukade han också vid gillen och andra högtidliga tillfällen uppbygga sina åhörare.
Men den dag, på hvars afton vi besöka den gamle, eller dagen före julaftonen 1630, sjöng icke "mäster Hans". Hans öga var sorgset och hans fjät tunga, der han med händerna på ryggen vandrade fram och åter i sitt arbetsrum, beläget en trappa upp i det ofvan nämda huset. Han var icke heller ensam, ty i den stora och med bibliska bilder utsirade ländstolen hade hans yrkesbroder, den ett par år yngre mästerskräddaren Franz Schwanenfelz, tagit plats. Denne var isynnerhet vida beryktad för sin stora kroppsstyrka och sin förmåga att handtera slagsvärdet. Också var det han, som vid alla inom staden förefallande misshälligheter, någonting vanligt, alldenstund innevånarne bestodo af protestanter och papister, anförde de förre, och nästan alltid med framgång. Nu hade han dock varit nödsakad att för egen säkerhets skull sticka svärdet i skidan sedan katolikerna blifvit honom betydligt öfverlägsne genom den hjelp de erhållit, när den kejserlige fältmarskalken von Schaumburg förlade italienaren Fernando da Capua med 2,500 man i staden. Men grämelsen häröfver höll hans starka själ i ständig spänning, och dag efter dag forskade han ifrigt efter ett gynsamt tillfälle att få utkräfva en blodig hämnd på de öfvermodiga fienderna, som icke aktat för rof att två gånger utplundra hans hus, den andra gången så grundligt, att den gamle måste njuta sin hvila snart sagdt på bara golfvet.
Den ofvan nämnda dagen var Schwanenfelz mäkta vred, och han hade kommit till sin vän endast i afsigt att riktigt få utgjuta denna sin vrede. Sedan han för den skull öfverlagt en stund och mer än en gång häftigt dragit slagsvärdet ur skidan, som ville han med ens hugga till, sade han:
"Stanna, Hans, och hör hvad jag har att säga."
Mästersångaren gjorde halt och närmade sig den stora ländstolen, nyfiken att få höra hvad yrkesbrodern nu hade för en jobspost att frambära, ty af tonfallet i Schwanenfelz' röst slöt han sig till, att underrättelsen icke skulle vara af det lyckliga slaget.
Schwanenfelz fortfor:
"Den der Fernando da Capua har förtjent alla möjliga evighetens straff, och om hans bröder, och hundratals lata munkar ville läsa tusende messor för hans svarta själ, så borde dessa böner ändå icke kunna befria honom från skärselden."
"Hur så", inföll Wippenbach ifrigt och en smula förargad. "Du talar som om du öfvergått till de påfviske igen. Hvad ha vi att skaffa med deras messor och skärseld."
"Sakta, broder", bjöd Schwanenfelz. "Du vet nog att jag är ståndaktig i vår rena lära, men ser du harmen förifrade mig och då yttrade jag ord, som ej voro öfverenstämmande med våra åsigter. Men nog är han grym, den der lömske och högmodige italienaren! Jag vill nu inte tala om hans vid dryckesbordet i förrgår afgifna löfte att inom åtta dagar tåga till Stettin och der slå hufvudet af alla de svenska generalerne; det der är bara ett tomt skryt, som ingenting har att betyda. Det är i stället verkligheten, som jag vill framhålla för dig. Du går ju sällan ut, och kan således inte få reda på så mycket som jag."
"Tala, tala", bad "mäster Hans", hvilkens harm genast lagt sig, i det han drog fram en stol och tog plats midt emot yrkesbrodern.