Schwanenfelz fortsatte:
"Du vet, att en af våra skickligaste vapensmeder, Wanfried Holtz, är varmt tillgifven vår sak. Hans pansarskjortor och harnesk äro också ifrigt efterfrågade. Nåväl, i går fick Fernando da Capua höra att Wanfried hade ett stort lager deraf undangömdt i ett magasin längre ned vid floden. Vips var den italienske röfvaren der i spetsen för ett par hundra kroater, sökte igenom magasinet från golfvet och till taket, men fann inte så mycket som en stormhatt en gång. Med ett ord: han blef så i grund lurad, som någonsin en menniska kan bli det!"
"Bra, bra!" ropade Wippenbach, "men hur hade det gått till?"
"På ett mycket enkelt sätt. Wanfried hade på omvägar fått kännedom om de kejserliges förestående besök, och som det inte ingick i hans plan att kläda upp våra motståndare med dessa förträffliga skyddsvapen, sände han sin äldste pojke, den qvicke och skicklige Gerhard, om natten med ett par båtar till Stettin. Nu i draget är väl hela lasten i svenskarnes händer, och deras officerare behöfva sannerligen inte skämmas för att draga på sig mäster Wanfrieds skjortor! De stå emot kroathuggen och wallonkulorna, om någon pansarskjorta gör det."
"Bra, bra!" utbrast "mäster Hans" för andra gången, "det ska' den gamle hederlige Wanfried ha sig ett tack och ett ärligt handslag för, och möjligtvis en sång vid det första gille, som blir efter vår befrielse."
"Äh", inföll Franz Schwanenfelz och hans ögon voro fuktiga, "han behöfver inte mera på denna jorden någon tack eller en väns ärliga handslag, och hvad sången beträffar, så hör han nog en vackrare sådan af himmelens englar."
"Hvad", skrek "mäster Hans" till och ryggade förskräckt tillbaka, "är han död?"
"Joo, så står det till, Han, den hederlige mannen, som aldrig låtit en lögn, äfven om nöden skulle gjort en sådan behöflig, komma öfver sina läppar, han sade frimodigt till den rasande kroaten, att han sändt vapnen till svenskarne, och att han gladde sig öfver, att på detta sätt kunna lägga i dagen sin kärlek till den rena lutherska läran. Och hvad följden blef, det kan du nog förstå. Han hade knappt hunnit tala till punkt, förrän kroaterna på sin anförares befallning kastade sig öfver honom, och inom ett par minuter var hans kropp så söndersargad, att hans bästa vänner icke skulle kunnat känna igen honom. Derefter upphängdes den döda kroppen i en galge utanför magasinet, och öfver hans hufvud lät da Capua sätta upp en tafla med denna inskrift: 'Gånge det så hvarje kättare, som ej hörsammar kejsarens bud!' När den vilde kroaten sedan red tillbaka fälde han hotande ord om oss och vår stad, och hvem vet om inte denna jul blir den sista, som vi få skåda i denna verld. Himmelen beskydde oss, och sände snart våra befriare oss till understöd!"
"Er bön är hörd, 'mäster Franz", hördes i detsamma en välljudande ungdomlig stämma från dörren, och innan de båda gamla hunno hemta sig från den bestörtning, som intog dem vid denne tredje persons uppträdande, hade en smärt ljuslockig yngling hastat fram till Hans Wippenbach och slagit sina armar om hans hals.
"Du här, Arnold, min son", utbrast "mäster Hans", och hans händer darrade våldsamt, då han lade dem på ynglingens hufvud. "Hvar har du varit under desse fyra dagar? Har du varit en fånge hos våra grymme fiender? Och hvad var det för ord du utkastade, när du så oförmodadt trädde in? Berätta, berätta!"