Längre kom han icke. Värjan föll ur hans hand, och en tjock blodström forsade häftigt ur ett sår i bröstet. Han föll tungt till marken och låg som död.
Walloner och kroater flydde i oordning. Skymningen hade inbrutit. Striden blef vildare. Plötsligt uppgaf Hans Wippenbach ett skri af smärta och föll medvetslös i sonens armar. Och många minuter dröjde det icke, förrän ett liknande skri hördes från Franz Schwanenfelz' läppar. De båda yrkesbröderna fördes hem till Wippenbachs hus. Deras sår voro svåra, men läkaren trodde dock att de ej skulle medföra lifvets förlust.
Mörkret afbröt striden. Svenskarne voro herrar öfver staden, Redan andra dagen utrymde de kejserlige frivilligt Gars, dock först sedan de stuckit det i brand, de flydde i oordning söderut, flydde för "snömajestätet" och hans soldater.
De båda mästerskräddarne tillfrisknade småningom och lefde länge, aktade och ärade af alla.
Den 12 november två år derefter kom till Greiffenhagen underrättelsen om Gustaf Adolphs död vid Lützen. Der, såväl som i hela det protestantiska Tyskland, väckte denna sorgepost allmän bestörtning. En sorgegudstjenst hölls i Greiffenhagens tempel och efter dess slut uppsteg "mäster" Hans Wippenbach, sjöng som fordom i Nürnberg ett drapa till minne öfver befriaren af deras stad och prisade i konstiga versmått hans dygder. Sedan den tiden blef den gamle mästersångarens tunga förstummad för sång. Ingen hörde honom mera sjunga.
Men långt efter det de båda mästerskräddarnes stoft multnat, långt efter det vårdarne på deras grafvar förvittrat, lefde deras minne i Greiffenhagen, och ännu finnes der troligtvis mången gammal person, som kan påminna sig i sin ungdom hafva hört deras tapperhet och deras trohet omtalas.
Fernando da Capuas löfte att komma till Stettin besannades. Men han kom ej dit för att "toppa hufvudet af de svenske generalerna", utan för att dö af sina sår.
Arnolds och Gerhards vänskap blef fortfarande varaktig. De öfvertogo sina fäders yrken och blefvo aktade män i den stad, i hvars befrielse de tagit en så verksam del.
End of Project Gutenberg's Skräddarne i Greiffenhagen, by J. O. Åberg