Gustaf Adolph log åt de hedervärde borgarnes öfverläggning. När han tyckte att den var slutad, kallade han på en officer och befalde honom att gifva greiffenhagenborna de vapen, som de sjelfve behagade.
"Jag beklagar verkligen Fernando da Capua, om han råkar ut för den här", sade gevärssmeden, i det han svängde öfver sitt hufvud ett tungt slagsvärd.
Hvar och en hade något att säga om sitt vapen, och troligtvis skulle de oaktadt sin ifver gått miste om deltagandet i stormningen, så framt icke Wildenstein sjelf påmint dem derom.
"Nu gäller det!" ropade han, då han i spetsen för sina musketerare ilade fram mot bréchen. "Låt se att ni står er som tappre karlar!"
Handgemänget blef förfärligt, ty de krigsvane wallonerne slogos med förtviflans mod. Men det hjelpte dem föga. Fot för fot trängdes de tillbaka både från yttre muren och den inre jordvallen. Den förste, som satte sin fot på Greiffenhagens gata, var Franz Schwanenfelz. Hans väg gick öfver en hög vall af stupade walloner. Tätt i hans spår följde 'mäster' Hans, gevärssmeden, handskmakaren, Arnold och Gerhard. Deras klingor dröpo af wallon- och kroatblod. Ännu voro de osårade.
"Se der", utropade plötsligt Arnold, "der står Fernando da Capua!"
Franz Schwanenfelz rusade fram; likaså Hans Wippenbach, gevärssmeden och handskmakaren, men framför dem var ändå Gerhard, den mördade vapensmedens son.
"Mig tillhör han!" ropade ynglingen med stark stämma och en sådan värdighet i sina drag, att de andre mot sin vilja gåfvo honom rum. "Kom i håg, att han grymt lät döda min far. Nu vill jag hämnas!"
Med dessa ord nedhögg den käcke ynglingen, sida vid sida följd af
Arnold, tvenne i vägen stående walloner och störtade lös på Fernando da
Capua, som i första ögonblicket ryggade tillbaka. Men snart hemtade han
sig och upptog med största kallblodighet Gerhards mest rasande anfall.
Striden blef het. Da Capua fick förstärkning, likaså våra vänner.
"Ha", röt plötsligt Fernando da Capua till, "ska' — jag dö för din hand eländige kättare, så — —"