Med dessa ord kastade konungen om sin häst och ämnade rida bort, då hans blickar föllo på Arnold, som tillika med sina följeslagare stod ett litet stycke derifrån.
"Har jag inte sett dig förut?" sporde konungen, sedan han en stund med välbehag betraktat ynglingens vackra och friska ansigte.
"Jo, i Stettin för två dagar sedan", svarade ynglingen frimodigt
"Sant", inföll konungen. "Jag lofvade att komma eder till hjelp, och nu är jag här. Är det något som I viljen, eftersom I lemnat eder stad och gått mig till mötes?"
"Eders majestät", sade nu 'mäster' Hans, i det han ödmjukt, med hatten i hand, trädde fram till konungens häst, "jag är en simpel borgare i Greiffenhagen. Här stå mina kamrater och min son, och vi bedja samtligen, att det måtte förunnas oss att deltaga i den stormning, som snart ska företagas. Vi ha lidit mycket af Fernando da Capuas roflystnad, och inte nöjd med att taga ifrån oss vårt gods och guld, ville han äfven beröfva oss lifvet derför att vi ståndaktigt höllo fast vid den lutherska läran. Vi ha lidit mycket under dessa dagar. Med så mycket större mod skola vi gå i striden, när det gäller våra barn, våra hem och vår lära. Gammal är jag visserligen, och länge var det sedan jag pröfvade min styrka mot en oväns harnesk, men ännu tilltror jag mig kunna handtera ett vapen."
"Det vare dig och dina kamrater beviljadt", sade konungen mildt efter en stunds besinnande. "Viljen I följa med musketerarne, eller kanske I bättre tycken om rytteriet?"
"Nej, jag är för gammal att sitta till häst", sade Hans Wippenbach.
"Jag också", bedyrade Franz Schwanenfelz.
"Skulle ingenting ha emot att krypa upp på en häst", inföll handskmakaren, "men inte gör jag det utan sällskap!"
"Inte jag heller", pustade gevärssmeden.