Fernando da Capuas fall hade emellertid gjort så mycket, att wallonerna hejdat sitt lopp och derigenom gifvit båten ett betydligt försprång. När de märkte detta återvände de.
Och juldagens sol gick upp och kastade sitt sken öfver Oderns glittrande vågor och landets der och hvar af bländhvit snö betäckta kullar. Då tedde sig för våra flyktingars blickar en syn, den de aldrig sedermera kunde glömma. Norr ifrån syntes täta led af soldater marschera upp på kullarne, medan en ansenlig båtflotta majestätiskt närmade sig på floden. Den förankrades. Den ena kanonen efter den andra fördes i land och inom kort öppnades från sextio artilleripjeser en fruktansvärd eld mot Greiffenhagen och dess kejserliga besättning. En sådan juldag hade sannolikt icke Fernando da Capua kunnat drömma om.
Det var Arnold, som allra först upptäckte de annalkande svenskarne.
"Nu kommer vår befriare!" ropade han. "Han höll hvad han lofvade mig! Lefve svenskarne och deras konung, och måtte segern alltid följa deras vapen!"
Glade öfver befrielsen stego flyktingarne i land, drogo upp farkosten ett godt stycke och begåfvo sig till fots mot den närmaste kullen, der Torstensson just höll på att plantera ett batteri.
4.
Under hela juldagsförmiddagen och ett godt stycke in på eftermiddagen dundrade de svenska kanonerna mot Greiffenhagen, i hvars murar bréche på bréche skötos. Detta gjorde den verkan på Fernando da Capua, att han, så fort sig göra lät, skickade all sin tross öfver till det närbelägna Gars, der den, åtminstone för tillfället, var i större säkerhet. Sedan detta var gjordt, befästade han sig på det bästa, ty han hade för afsigt att så hårdnackadt som möjligt försvara sig. Gustaf Adolph återigen hade beslutat att till hvad pris som helst taga staden, emedan de kejserlige der voro till hinder vid hans operationer. Fram på eftermiddagen hade en så vid bréche blifvit skjuten, att konungen trodde det en stormning skulle kunna vågas med hopp om framgång. För att göra sig underrättad derom iklädde sig öfverstelöjtnant Wildenstein vid gula regementet fullständigt harnesk och framgick oförfärad mot den flendtliga elden. Han kom bréchen mycket nära, tog den under några minuter i skärskådande och återvände derefter lika lugnt som han kommit.
"Nå", sade Gustaf Adolph, som icke utan oro med blickarne följt sin tappre kämpe, "hvad tror ni om saken?"
"Jo, ers majestät, låt mig få börja genast och jag ansvarar med mitt hufvud för en lycklig utgång. Visserligen ha de kejserlige innanför bréchen uppkastat en betydlig jordvall, men den bör ej kunna hindra oss särdeles mycket. Dessutom är det min åsigt, att hvad som bör göras, ska' göras snart."
"Rätt så, min käcke Wildenstein", sade Gustaf Adolph leende. "Tag ni edra musketerare. Teufel skall komma efter med pikenerarne, och så skola vi väl med Guds hjelp kunna jaga de kejserlige ut derifrån. Fältropet må blifva: 'med Guds hjelp!'"