"Du tror väl, att jag är ett spöke, som kommer direkt från hafvet eller underjorden", sade ändteligen Arnold, "men se der den öppning från hvilken jag kommit. En lycklig tillfällighet har gjort att vi fått samma fängelserum som munken Arcimbaldus, om hvilken du vet att det berättas, att han brutit sig ut genom muren. Vi ha träffat på denna utgång, visserligen igenmurad, men dock snart upptagen. Den andra lyckliga tillfälligheten var, att du kom att stanna just utanför denna öppning. Innanför befinna sig min far och Franz Schwanenfelz, och — — —"
"Det är då verkligen du, Arnold", afbröt Gerhard, som nu först hann fatta sig. "Gud vare lofvad, som ledde oss denna väg. Säg fort till de gamle, att de skynda sig. De kejserlige ha redan börjat röra på sig, och för att komma i säkerhet, måste vi passera förbi deras poster på väg norrut."
Det dröjde icke länge förrän de båda mästerskräddarne också sutto i båten, der de hjertligt helsades af sina vänner, såsom återkomne till lifvet. Med friska och kraftiga årtag drefs den lätta farkosten mot norr, och det såg ut som om den obehindradt skulle få passera, då den vid en smal utskjutande udde plötsligen hejdades af anropet: "Wer da?"
I det samma utvecklade sig en trupp walloner på stranden, knappt tjugo alnar från flyktingarne.
"Se der är da Capua sjelf", skrek Gerhard och pekade på en ryttare, som i sporrstreck närmade sig floden. "Han har kanske känt igen oss. Ned i båten ty på ögonblicket smäller det!"
En salfva skrälde och en kula träffade handskmakaren i armen.
"Skräp", sade han och lindade en näsduk om den sårade lemmen. "De skjuta som stympare."
"Tag den här", sade gevärssmeden och räckte åran till Arnold. "Jag vill se hur långt min kula går."
Med dessa ord ryckte han fram den laddade pistolen och tog, under det farkosten alltjemt ilade framåt, sigte på Fernando da Capua, som i spetsen för de sina skyndade längs stranden i afsigt att längre upp, der floden blef smalare, förnya försöket att bemäktiga sig flyktingarne. Skottet brann af och häst och ryttare tumlade omkull på stranden. Den senare reste sig efter några minuter, den förre deremot icke. Kulan hade inträngt i ena ögat.
"Så var inte min mening", brummade gevärssmeden en smula förargad. "Det var den fördömde italienaren jag ville åt. Men jag träffar honom väl någon gång, och då ska' han sannerligen få bota för min vän Wanfried Holtz' död."