"Inte så högt", inföll en gröfre stämma. "Det kan finnas spioner äfven här, såväl som vid 'Kung Gambrinus', och det är inte säkert, om vi här skulle kunna affärda en sådan lika snabbt och lyckligt som der borta."
"Åh, dermed har det ingen fara", inföll den, som först talat. "Nog är Fernando da Capuas spioner sluge och skicklige, men inte tror jag, att de ega förmågan att klättra uppför släta stenväggar."
Arnold hade under tiden släppt det tag, som han fattat om fadrens arm och sakta krupit så långt fram i öppningen, att hans hufvud nästan vidrörde den tätt intill väggen liggande båten. Hans hjerta bultade ytterst våldsamt och för sig sjelf mumlade han:
"Skulle jag ha misstagit mig, eller är det inte vänner, som ilat till vår hjelp?"
Han var just också i begrepp att uttala ett namn, då han förekoms af den stämman, som först yttrat sig. Den ljöd nemligen så:
"Tag hit stången, 'mäster' handskmakare. Der uppe sitter en glugg, och om der inom finnas lefvande varelser, så ska' de väl nu svara på tecknet."
Nu kunde ej Arnold hålla sig längre, ty han hade igenkänt en bekant röst.
"Gerhard", yttrade hän derför så högt som försigtigheten det medgaf.
"Är det du, Gerhard Holtz?"
"Hvem ropar mig?" stammade rösten i båten. "Store Gud, det är ju
Arnold. Jag känner igen hans röst!"
Och innan männen i farkosten hunno hemta sig från den förvåning, som naturligtvis skulle fatta dem vid denna oväntade upptäckt, hade Arnold, vig som han var, fattat ett kraftigt tag i båtrelingen och stod inom några ögonblick framför den af bestörtning stirrande Gerhard.