Tre hårda slag på den jernbeslagna ekporten kommo hela huset att darra. Arnold ilade fram till ett fönster, men hade knappt hunnit kasta en blick ut på gatan, förrän han förskräckt ryggade tillbaka, under det hans läppar uttalade dessa ord:
"Kroaterne!"
Nedifrån hördes också, i detsamma som slagen på porten fördubblades, en stark stämma uttala denna hotelse:
"Öppna i kejsarens namn, annars bryta vi oss in med våld!"
Den gamle Hans Wippenbach sjönk tillintetgjord ned i den ländstol Franz suttit uti. Denne deremot ryckte slagsvärdet ur skidan och hotade att sticka ned hvarenda kroat, som vågade titta in i rummet. Slutligen upplyfte "mäster Hans" det mot bröstet nedsjunkna hufvudet och sade med matt stämma:
"Arnold, gå ned och öppna. Som förståndige män tillhör det oss att böja oss för öfvermakten. Min broder", sade han till Franz Schwanenfelz, när sonen försvunnit, "det skulle vara en ren galenskap att försöka ett motstånd. Låtom oss underkasta oss detta öde. Snart är befriaren här, och då — — —."
"Du har rätt", afbröt honom Schwanenfelz, i det han stack svärdet tillbaka i skidan. "De påviskes tid är snart all."
Stående midt på golfvet och med armarne korsade öfver bröstet inväntade han derpå kroaterne, hvilka under grofva förbannelser hördes storma uppför trappan.
2.
Julafton har i alla kristna länder en stor betydelse och firas såsom en glädjens, en försoningens dag. Invånarne i Greiffenhagen hade också haft för sed att helighålla denna dag, och de skulle också hafva gjort det offentligt detta år (1630), men kriget med dess förbannelser låg tungt på hvarje sinne, och gjorde att hvar och en hellre stängde sig inne med de sina, oroligt afbidande hvad som komma skulle. De öfliga katolska ceremonierna i templen hade visserligen försiggått under tillopp af en stor menniskomassa, men efter deras slut genomströfvades gatorna lika fullt af larmande soldathopar, som tillstälde vilda uppträden och förorättade fredlige borgare, vare sig att de tillhörde vänner eller fiender. Med ett ord: de kejserlige uppförde sig alldeles så, som de blifvit vane vid under Wallensteins anförande. De spelade herrar med ett öfversitteri, som mången gång kom flere katoliker att uppriktigt önska deras aflägsnande. Under Tillys och Wallensteins segertåg genom de rika protestantiska länderna hade soldaterna vant sig vid ett yppigt lefnadssätt. Guld aktade de ringa, ty sådant hade de mer än de behöfde. Så kom för de kejserlige en helt annan tid. De fordom rika länderna, som de tillräckligt brandskattat, kunde icke mera tillfredsställa deras nästan omätliga behof. Der de förut varit vane att finna öfverflödet, stötte de nu på nöd och torftighet. Och ändock måste de lefva, ty kejsaren gaf dem ej någon sold. De voro hänvisade till sig sjelfve och sin egen förmåga att hjelpa sig fram. Lägger man härtill att disciplinen var till ytterlighet förslappad; ja, nästan blott ett tomt ord, isynnerhet i den trupp, som Fernando da Capua hade under sitt befäl, och som till största delen bestod af utskummet af de fordom så stolta katolska härarne, så är det icke svårt att göra sig ett begrepp om hvad det folk, som råkade ut för dessa kårer, hade att utstå. Också var den fordom smått förmögna staden Greiffenhagen nästan bragt till fattigdom.