De katolska messorna hade förklingat, menigheten strömmade ut ur templen, en del för att irra omkring på gatorna, en annan del, och det, den största, för att begifva sig till sina sköflade hem. Och för dem, som tänkte på det förflutna, stod det närvarande såsom en dyster, hotande verklighet, den der i nästa ögonblick kunde falla öfver deras hjessor, och i ett nu krossa dem. Icke blott protestanter, utan äfven katoliker hade klart för sig, att de stodo på randen af en afgrund. Ett enda ord af Fernando da Capua, och de skulle störtas dit för att jemmerligen omkomma. Dagarne före julaftonen hade bud kommit om Passewalks förstöring, denna illbragd, som knappt har sitt motstycke i krigshistorien. Kanske var samma öde ämnadt Greiffenhagen.
Intet under således att stadens invånare bäfvande betraktade Fernando da Capua, der han efter messorna red genom gatorna. Intet under heller, att många i djupet af sina hjertau önskade, att jorden måtte remna och uppsluka denne rofgirige man med hans följe och allt!
I det stora af tjock tobaksrök nedsvärtade rummet på ölkrogen "Kung Gambrinus", stadens förnämsta ölställe, var på sjelfva julaftonen en stor samling folk. Der, i ena hörnet, halfsof en rusig kroat, då och då sprittande upp ur sin dvala för att draga svärdet och dermed hota de närvarande. I ett annat hörn satt den gamle wallonen, en qvarlefva från de lysande dagar, då "friedländaren" och den gamle Tilly täflade om hvem, som betydde mest, och då Tysklands förödmjukade furstar knappt bevärdigades med en blick från desse "diktatorer", hvilka till och med, om det gälde, voro nog ötvermodiga att trotsa kejsarens befallningar. Medan han tog djupa klunkar ur bägaren och bolmade digra rökhvirflar ur pipan, spejade han med skarpa ögon omkring och lyssnade med spända örhinnor om tilläfventyrs något ord, någon oförsigtig mening, som kunde tydas såsom förklenande för "hans katolska majestät", eller den påfviska läran, skulle uttalas.
Och ve den, som icke här gaf noga akt på sig sjelf. Ingenting skulle kunna rädda honom. Mellan dessa båda svärmade soldater om hvarandra, rökande, drickande och icke så sällan afgörande sina tvister med knytnäfvarne.
Utanför "Kung Gambrinus" träffades, just då larmet nått sin höjdpunkt, tre yngre borgare, goda lutheraner och i öfrigt väl ansedda handtverkare.
"Svåra tider", sade den förste, en groflemmad gevärssmed, under det han förstulet blickade in i krogrummet, hvars ytterdörr stod halföppen. "Hafven I hört den ledsamma händelsen?"
"Hvilken händelse?" sporde de två andra med en mun.
"Jaså, I ären okunniga derom. Nå, så hören då! Gamle 'mäster Hans' och Franz Schwanenfelz samt Arnold Wippenbach hafva i går afton blifvit fängslade, misshandlade och förde till fängelset. Jag hörde för en stund sedan en wallon och en kroat samtala derom, och de menade på, att deras befälhafvare nog skulle göra processen kort och låta skjuta dem."
"När?" sporde åter de båda andra gemensamt.
"I morgon på sjelfva juldagen efter messornas slut", svarade gevärssmeden. "Den fördömde italienaren tror att det var de, som öfvertalade Wanfried Holtz att sända sina brynjor, harnesk och pansarskjortor till Stettin och derför ämnar han låta dem få samma slut som den olycklige vapensmeden."