"Det vill säga, att han först låter sina vilddjur till kroater nästan stympa dem och sedan hänga upp dem, liksom ett par grofva missdådare", inföll Robert handskmakare, under det han bet ihop tänderna af ilska.
"Troligtvis", inföll gevärssmeden; "men här är inte rådligt att stå längre. Vilddjuren der inne börja redan att törsta efter blod. Jag går hem till min stackars sjuka Annchen och mitt barn. Må hända få vi ej vara tillsammans ens öfver julhelgen, ty det säges att Fernando da Capua ännu rasar häftigt vid tanken på de der båtlasterna, som Gerhard lyckades komma undan med, och hvem vet om han ej i sin förbittring befaller sine hejdukar att sätta eld på staden och utan försköning dräpa oss. Den, som kan vanhedra Guds hus och drifva gäck med heliga ting, han kan också låna sin hand till hvilket bofstreck som helst, isynnerhet om han, såsom denne italienare, är en äkta jesuit. Farväl så länge, mine vänner! Kanske återse vi hvarandra under gladare omständig — — —"
Den hederlige gevärssmeden hann icke fullborda sin mening, ty en hand, som lätt lades på hans skuldra, kom honom att hejda sin tunga och häftigt vända sig om, medan han blixtsnabbt förde högra handen till läderbältet, i hvilket han dolt tvenne ypperliga dubbelpistoler af egen tillverkning. Han trodde fullt och fast, att det var en af Fernando da Capuas spioner, som hört hans ord, och som nu ville arrestera honom. Men hans vrede upplöste sig i ett enda ord af lutter förvåning.
"Gerhard!" utbrast han, och hans båda följeslagare uttalade också nästan samtidigt detta namn. "Hur kan du våga dig hit efter hvad som skett? Vet du då ej hvilket öde, som drabbat din far?"
"Jo, jag vet det", svarade ynglingen sorgsen, "och jag vet äfven, att båda hans bäste vänner, 'mäster Hans' och Franz Schwanenfelz samt Arnold äro i fängelset, misstänkte för delaktighet i min faders brott, som katolikerne kalla det."
Och vid dessa ord spelade ett bittert löje kring hans hårdt slutna läppar. Han fortfor:
"I skymningen smög jag omkring i närheten af det hus, der fångarne förvaras. Det ligger alldeles invid floden. Kunde vi blott få veta i hvilket rum de äro, så — — —"
"Tala lägre, pojke", afbröt handskmakaren och lade hastigt ena handen öfver Gerhards mun. "Här ha väggarne öron."
De fyra männen drogo sig försigtigt några steg tillbaka, så att mörkret kom att ligga tätare omkring dem. Sedan de noga sett sig omkring och med tillhjelp af hörseln sökt utforska om någon lyssnare dolde sig i närheten, fortfor Gerhard:
"Jag måste till hvad pris som helst, försöka att rädda min fars trogna vänner, annars ska' jag aldrig kunna lefva en enda dag längre med lugnt samvete."